SHOW. De gjorde en workshop med Lill-Marit Bugge, sjöng lite på prov och fikade planlöst. I augusti 2003 hade Claes Schmidt på Slagthuset i Malmö bokat in damerna för att göra En liten jävla julshow. Hösten året därpå var det premiär för En liten jävla krogshow på Mosebacke och just nu är gruppen mitt i turnén med En annan liten jävla show. I helgen våldgästade de Landskrona och till helgen kommer de till Ronneby, därefter Falkenberg och Malmö.

Flams och trams

Som vanligt är det trams, dans, sång och komedi som hela showen handlar om. Det här är en riktig show där man gör humor av allt från Tjechov till dans och fyrstämmig joddelsång. Klädbytenna är många och så klar massor av plymer, glitter och en och annan bettskena. Det är Anna-Lena Terése Bergelin, numera Brundin som vi känner bäst till från Skåne. Hon föddes på Lunds BB våren 1959 och säger själv att hon höll flabben tills hon var två år, då Anna–Lena Brundin plötsligt formulerade meningen ”Kan jag få en apelsin?”.

Det var som nioåring som hon upptäckte humorns fördelar på roliga timmen i skolan.

   – Jag hade klätt ut mig till kines och klassen skrattade så att tårarna rann. Vilken känsla! Jag var för evigt fast i pajasträsket och som tolvåring skrev jag i min dagbok: ”När jag blir stor ska jag bli komiker eller författare.”, berättar hon. Så blev det också, men inte utan problem.

FOTO: KATRIN JAKOBSEN

Förstod inte sin tyska show

I tonåren led hon av ätstörningar och självkänslan bättrades inte på när hon som artonåring åkte ut med buller och bång efter att ha sökt in på scenskolan. Brundin hade övat rollen som Mary Lou, föreställandes en fyrtiofemårig, alkoholiserad radiopratare med hest skratt. Nobben av skolan knäckte henne totalt, men året därpå, 1978, träffade hon den norska skådespelerskan Lill-Marit Bugge, som sa att hon borde skriva sin egen pjäs och därmed själv få huvudrollen.

   Anna-Lena gick i terapi och blev kvitt sina ätstörningar och skrev sin första solopjäs Matilda på prov, en renodlad pantominpjäs i fransk stil – alltså vitsminkat ansikte och randigt à la Marcel Marceau. Premiären var på Lilla Teatern i Lund och Adde Malmberg som på den tiden arbetade där blev lyrisk och bad henne bli deras koreograf. Därefter bildades gruppen Lunds Frivilliga Teatersällskap tillsammans med Lill-Marit Bugge.

Eftersom gruppen var för liten för att få några bidrag fick de själv sy sina kostymer, samtidigt som de båda tränade dans, akrobatik och skrev. Resultatet blev kultpjäsen Cool – en cabarét, där showparet funnit sin alldeles egna stil. I början av 1980–talet packades folkabussen och med en tysk översättning på kabarén drog de till Berlin.

   – Idag fattar jag varken hur vi orkade eller vågade banka in en tvåtimmarstext på tyska och dessutom ha ambitionen att vara kul. Vi hade ju ingen aning om vad publiken skrattade åt ibland, för vi förstod själva inte vad vi sa.

   Det slutade över förväntningarna, i en totalt tre år lång turné i Tyskland, där Sveriges Television fick nys om de tokiga svenskorna och gjorde ett reportage. När de flyttade tillbaka till Sverige ville de ha med dem som programledare – Nancy och Carina – för det direktsända rockprogrammet Daily Live. Sen har det blivit Barbarella live, Gerry Persson-show, Brundins blandning och till och med en julkalender på teve.

Många järn i elden

När hon intervjuades 1988, slog det gnistor mellan henne och journalisten Olof Brundin, vilket resulterade i giftermål, barn, hund och katt. Men karriären avtog inte, tvärtom.

Anna-Lena är inte bara showartist, hon är sångerska och författare också. På kultförlaget Bakhåll i Lund har hon gjort en Edith Piaf-platta i skånsk översättning, en tangoplatta inspelad i Buenos Aires och så en countryplatta. På bokfronten blev det så klart en bok om flickan Anna-Lena från Lund som tappade kontrollen över mat, men också kattböcker tillsammans med Staffan Heimerson och andra i livet användbara böcker. De senaste åren har hon medverkat i otaliga föreläsningar, konserter och ståuppshower.

   – Under år 2000 hade jag ett eget radioprogram, countryprogrammet En häst i natten. Men, det blev en karriär för mycket insåg jag när jag bölande bröt ihop på en scen i Norrland. Showgruppen ”En liten jävla kvinnorörelse” bildades sommaren 2003, just för att alla var trötta på att jämt turnera ensamma. Showen vi får se i höst är skriven samtidigt som gruppen turnerade med den förra. 071008

LILL ERIKSSON